Jag är så lycklig över att ha en ponny som Amoure, som varje gång jag kliver in i stallet står med pigga ögon och öronen framåt med en blick som säger "vad ska vi hitta på nu?".

 

Amoure är en sådan underbar inidivid att arbeta med, trots att han ibland är för smart för sitt eget bästa. Han gör allt för sin ryttare och för två år sedan skulle jag inte ens ha vågat drömma om att han skulle susa över 1*-hinder utan att blinka. Hur blev den där tittiga ponnyn som var livrädd för bommar en sådan hindermagnet?

Vi har gjort en stor resa, och Amoure kommer alltid vara den häst som har betytt mest för mig. 

Han har all kapacitet för att komma långt i framtiden, men den resan får han göra utan mig. Vi har i alla fall rest från bommar på marken till 110-120 cm hinder och 1* terräng. För mig känns det stort.