Jag tycker att Johanna skrev ett bra och tänkvärt inlägg HÄR.

 

Jag håller i viss mån med om det hon skriver, samtidigt som jag är helt emot det tänket. Jag avskyr egentligen skarpa bett - men ibland är de bättre än att man behöver sitta och dra i hästens mun på ett vanligt tränsbett. 

I somras satt jag på en totalt nonchalant Amoure i hoppningen - som bara drog mot hindrena - trots att han var jättelydig i dressyren. Jag försökte och försökte rida på vanligt bett även i hoppningen, men efter ett tag blev det nästintill farligt då Amoure bara kastade sig emot hindrena. Jag fick helt enkelt betsla upp - mot min egen vilja.

Jag red Amoure på ett tredelat babypelham med deltatyglar i hoppningen och terrängen en period, och då lyssnade han helt plötsligt på mig även i hoppningen. Jag kände att, trots att bettet var skarpare, så var han likadan i munnen som på det vanliga bettet, så han verkade ändå trivas och knäppte inte av eller liknande (förutsättning för att jag överhuvudtaget skulle sätta på det igen).

 

Idag hoppar jag Amoure på det vanliga bettet, och har gjort det varje träning sedan i september, men ibland när jag rider ut sätter jag på babypelhamet - inte för att han är stark just vid uteritter, utan för att vi ska slippa bråka och jag ska slippa ha en dragkamp under ridpasset.

 

Sammanfattningsvis är jag alltså egentligen emot skarpa bett, men ibland måste de användas. Dock tycker jag att man ska göra det i någon annans närvaro (gärna tränare) och aldrig ofta, max någon gång i veckan, om ens det. Ibland räcker det att sätta på exempelvis ett pelham ett ridpass och sedan har hästen förstått att det inte är någon idé att dra.