Bangång är något som jag tycker är mycket viktigt, vid hoppning och fälttävlan. Jag har begått misstaget ett par gånger att endast kolla på banan från exempelvis en läktare men det är då svårt att se om vissa hinder står i en speciell vinkel eller har en relaterad, bruten linje till ett annat hinder.

Jag är inte den som stegar alla avstånd, tidigare gjorde jag det nästan alltid men på Amoure vill jag helst bara hitta ett bra flyt och rida på i en bra galopp istället för att sitta och plocka med galoppsprången. Kortare avstånd och kombinationer stegar jag alltid. Jag har en ganska bra uppfattningsförmåga när det kommer till avstånd, och det tror jag har mycket med rutin att göra. Ju mer banor man ser desto säkrare blir man.

 

I terrängen går jag alltid banan minst två gånger, om jag inte känner till banan så brukar jag gå banan en gång på den gemensamma banvisningen och sedan en gång själv. Första gången brukar jag titta mest på bansträckningen och vilka hinder jag ska hoppa i vilken ordning, andra gången tittar jag mer på hindertyperna och dess karaktär. Är det något hinder som kommer snabbt ur sväng? Är det ett tittigt hinder? Hur ska jag rida mot hindret? I terrängen är jag också extra noga med att stega i kombinationer och bestämmer hur jag ska rida beroende på vilken galopp jag kommer i.

Ofta gör jag på ett liknande sätt i banhoppningen men inte alltid, i terrängen tycker jag att det är viktigare att planera ridningen mot varje enskilt hinder medan det i hoppningen gäller att sätta en bra galopp och vara noggrann.