Tänkte skriva ett lnlägg kring tävling.
Överallt är det spammat med bilder på rosetter och plakat. Ett hets kring att detta har det verkligen blivit runt tjejer och killar i ridsporten. Det känns inte som om det alltid handlar om hästen i sig längre, utan hur den presterar.
Detta har gått i mitt huvud en hel del på senaste. Hästar och ponnyer säljs hip som hap hela tiden för att de inte är tillräkligt bra hästar och vi bara suktar oss över SM, EM osv. "En ny ponny tar mig till EM" osv.
Jag förstår verkligen detta. Sen jag började tävla har jag blivit helt tävlingblid. Det är det bästa jag vet, och när jag får de höga procenten blir lyckan i min kropp som en drog. Jag älskar det och vill bara ha mer av det. Och jag lovar att jag inte är ensam. ALLA vill vinna eller bli placerade. Dessto bättre det går, dessto mer vill man ha.
Men jag beundrar så sjukt människor som tävlar hästar som egentligen inte fungerar på banan, men ändå fortsätter kämpa. Att rida runt på 50-55 % hela tiden är kanske inte kul, eller alltid blir uteslutna på tävling, men de ger inte upp för det. De klappar ponnyn/hästen på halsen och hoppas att det går bättre nästa gång. Och de som ger sig ut på hoppbanan och har en häst som vägrar och vägrar. Men de försöker igen och klappar hästen på halsen och pussar den då den hoppar.
Jag tror inte jag själv skulle fixa det för länge. Min girighet är förstor. Men jag beundrar er så sjukt mycket. Alla kan inte vinna, alla är inte bäst. Dessa djur ställer upp för oss och vi måste ställa upp för dem. Det är betydligt häftigare med de som har en häst som aldrig vinner men inte ger upp, än de som alltid vinner men ändå köper och säljer sig ponnyer som leksaker.
Nästan alla hästar säljs förr eller senare, det är sällan en häst är hos samma person livet ut, men creds som sagt till de som kämpar. Sen fungerar inte alla hästar som tävlingshästar, och då ska de inte vara hos en tävlingsperson, de blir bara missförstånd.
Men man kanske ändå ska ta sig en tankeställare om att man inte alltid måste rida på höga procent, och alltid vinna, lägga upp segerbilder på instagram osv. Att ibland räcker det att bara tycka att det man gör faktiskt är roligt.
Och ärligt talat tycker jag att min höga tävlingsambition är en nackdel i vissa fall. Men tyvärr kommer jag nog aldrig bort från den. Men att tänka annorlunda ibland är nyttigt!
Bild från sämsta tävlingen någonsin. Men det kan inte alltid gå bra. Nästa gång kanske det går bättre, och i mitt fall gick det väldigt bra tävlingen efter. Kämpa på, precis som era hästar kämpar för er!
