Jag kunde verkligen rida, och behövde inte tänka på att Amoure när som helst skulle springa iväg eller flyga hit och dit. Han var helt enkelt fin!

 

Lisa och jag diskuterade hur jag tänker när jag tävlar dressyr, och när jag rider program. Jag var tvungen att tänka efter och kom fram till att jag oftast går in med tänket "det får gå som det går", det finns ju både för och nackdelar med det. Jag blir inte besviken över en liten miss men jag sätter inte heller den pressen jag borde på Amoure, och inte mig själv heller för den delen.

 

Jag fick rida igenom ett dressyrprogram och då skulle jag försöka vara överambitiös och göra allt så noggrant jag kunde och Amoure skulle lyssna.

Det kändes väldigt bra, jag red ihop honom på ett effektivt sätt utan att ha honom i handen. Ökningen blev otroligt bra - egentligen den första riktiga ökningen vi gjort då han ofta bara springer iväg.

Hade någon liten miss men då red vi igen och så var jag ännu noggrannare. Kändes jättebra!

 

Nu vet jag att jag helt enkelt kan och måste höja ribban ytterligare ett snäpp. För vi kan!