Hej, det är här Martina här som ska gästblogga lite grann medans Amanda är i USA! Jag har bloggat här flera gånger förut så de flesta vet väl vem jag är, men jag kör en kort presentation! 

 

Jag är 22 år och har mina två hästar i samma stall som Amanda och Tove har sina hästar. Jag jobbar, umgås med kompisar, rider och gör allt sånt som en normal tjugotvååring gör, haha! I och med att det här är en hästblogg så är det kanske mer intressant att höra om hästdelen! 

 

Det är alltså två hästar jag har, mitt halvblodssto heter Zetta; Henne har jag haft i ett år nu, vilket verkligen varit en berg och dalbana, men väldigt lärorikt på flera plan. Hon har inte gjort så mycket alls tidigare utan bara blivit inriden i Holland där hon kommer ifrån och sedan gått som fölsto tills hon kom till Sverige och fick börja livet som ridhäst igen! Den här hästen är himla envis, bångstyrig, oriden och knäpp, men när det stämmer så stämmer det ändå himla bra mellan henne och mig. Dom där få stunderna som hon är lugn och fin är ändå värda så pass mycket att hon inte är dumpad i skogen än, haha! Skämt åsido, hon är riktigt fin när hon väl vill det, men det är inte helt lätt att ha henne på sin sida, det har tagit ett tag att lära känna varandra! Än så länge har vi hunnit vara ute på två tävlningar bara. Dels så var hon skadad en period och sen så har det tagit ett bra tag för oss att rida ihop oss. Men jag hoppas och tror att vi ska bli bättre och bättre tillsammans så att vi också får vara ute på tävlingsbanorna lite mer. 

 

 

Oscar är min andra häst; Eller ja, häst och häst, han är faktiskt en ponny. Han har dykt upp på bloggen förut på bilder med Amoure då det är hans bästis ;) 

Oscar och jag har snart hängt ihop i åtta år, så töntigt som det må låta så är han min andra halva. Jag började ta hand om honom på stallet jag jobbade på när han kom dit tillsammans med sin syster Jacky. De båda hade blivit misshandlade och hade väldigt dålig tillit till människor, de ville bara vara med varandra. Jag jobbade på med Oscar medan han stod där, i början klappade och borstade jag honom bara, sen började vi gå promenader för att så småningom börja träna NH och tillslut jobba med inridningen. Flera år tog det att få honom tillräckligt trygg, men nu har han verkligen landat i sig själv och blivit som vilken liten ponny som helst i flera aspekt. Han får inte sina panikattacker på samma sätt längre och kan göra saker som jag aldrig trott att han skulle ha psyke för. Jag köpte honom från stallet när jag slutade där och tog med mig honom till Grana. Jag vet inte vad jag ska skriva mer om honom, han är världens finaste lilla ponny helt enkelt, min lille hjälte!