Här är väldigt många olika men jag har en väldigt klarbild på hur jag vill att min häst ska vara i psyket.
För det första är jag mer av en "feg" ryttare. Jag gillar kontroll och vill alltid ha kontroll, därför skulle jag föredra en lite segare häst än en lite för het häst. För väldigt många är det tvärt om men inte för mig.
Sen tycker jag att det är en väldans skillnad på en pigghäst som är säker på sig själv. Då känner jag mig säker och då kan den få busa runt och springa bäst den vill. Men bland det värsta jag vet, och jag har alltid tyckt så, är hästar som är väldigt nerviga och rädda av sig-
En sådan häst behöver otroligt mycket stöd, en ryttare som inte tänker på det och bara fortsätter rida. Jag är tvärtom. Jag blir också jätte rädd för det hästen blir rädd för och det skapar en väldigt dålig cirkel.
Tyvärr är Yngve en väldigt nervig häst. Han kan bli rädd för allt som ett hörn, en fjäril, fågel, katt, skuggor, you name it.
Men han är extra känslig med en ryttare som jag på ryggen eftersom jag själv spänner mig. Detta är något så otroligt jobbigt för mig, det blir lidande för både hästen och min ridning. Under vinterhalvåret lider min ridning jätte mycket eftersom jag väldigt lätt blir rädd hela tiden vilket leder till att Yngve är rädd hela tiden.
För mig gäller det bara att bita tag i problemet och möta min rädsla. Då jag sedan insett att det är inte farligare än att han hoppat till så lättar det.
I ridsportvärlden är detta ett väldigt känsligt ämne. Märker att det är så himla ofta ryttare skryter om hur modiga de är och att de aldrig är rädda, medan man nästan aldrig hör om dem som faktiskt kan bli rädda.
Vi håller ändå på med en väldigt farlig sport och jag blir rädd, och jag är stolt över mig själv som erkänner det. Sen då det lättar så blir ridningen det absolut bästa jag vet, och som tur är lättar det alltid. Sen är jag inte alltid rädd utan det kommer alltid i vissa perioder under året, sedan försvinner det och jag är inte rädd för något. Underligt men det är så det fungerar.
