Jag har alltid varit emot skarpa bett - och det kommer jag troligen alltid att vara. Jag anser att man inte ska behöva rida på något annat bett än ett vanligt tränsbett - men jag har nu fått se mig besegrad av min egen ponny.

 

Som ni säkert redan vet så hade jag problem i början av sommaren med att Amoure bara drog mot hinder, det var inte roligt att rida då och jag som satt på ryggen hade ingenting att säga till om. 

Under veckan i Skåne provade vi ett Kimblewickbett, men det tyckte jag att han knäppte av lite för mycket på, däremot fick jag en bättre ridkänsla eftersom att bromsen faktiskt fungerade.

 

När vi kom hem köpte vi ett tredelat babypelham som jag nu använder i hoppningen. Jag skulle aldrig förespråka skarpa bett men ibland har man tyvärr inget val. Personligen tror jag att det är bättre att rida på ett lite skarpare bett och inte behöva ta så mycket i hästen istället för att sitta och slita för att känna någon form av kontroll.

 

Jag hoppar inte på babypelhamet när jag är hemma, då har jag det vanliga tränsbettet, men på tävling blir han alldeles för stark. Målet är förstås att han återigen ska kunna gå på tränsbett och det tror jag förhoppningsvis kommer vara möjligt snart :)