"Att rida på pessoa är djurplågeri", "man måste vara jätterutinerad för att rida på hackamore", "handen gör bettet" o.s.v.

Av egen erfarenhet tycker jag att det allra viktigaste är att hästen trivs med bettet. En del hästar trivs bäst på tränsbett, en del trivs på hackamore och en del på skarpare bett så som jaktkandar (kimblewick) eller pelham, kanske till och med ett hatat pessoabett.

Visst, pessoa är ett s.k. hissbett, men en del hästar trivs bra på det. En del riktigt kunniga hästmänniskor rider på sådana bett, eftersom att hästen trivs med det.

Sen det här med att "handen gör bettet", tycker jag är ganska självklart. En ryttare kan ha väldigt stark hand vilket kan göra att ett tränsbett får samma effekt som ett pelham i en annan ryttares hand.

Som exempel har vi en ryttare i stallet som ramlade av och bröt båda handlederna för någon sommar sedan, detta har ju resulterat i svagare handleder vilket gjort att hon har svårt att rida sin häst på vanligt bett, det har alltså inte någoning med att hästen är stark. Det är inte bara att "åka hem och träna lydnad".

 

Med Amoure har jag haft lite svårt med bett, egentligen inte bettet i sig men ändå ett problem. Amoure är känslig, men när han inte trivs med sitt bett knäpper han av och upplevs som stark. Hackamore funkar bra, men jag kan inte minska på samma sätt. Jag har äntligen hittat en kombination som fungerar: Rambo Micklem-träns med vanligt tredelat tränsbett, funkar kalas.