"Ska du verkligen köpa en fyraåring?" var en mening jag hörde måånga gånger i valet och kvalet mellan att köpa Amoure, leta vidare, eller inte köpa någon ponny alls.
Både jag och mamma (som varit med på provridningarna) var väldigt förtjusta i Amoure, men flera faktorer fick oss att tveka. Det var inte Amoure i sig som vi tvekade över, det var allt runtomkring, och även vad andra tyckte. Visst var det mycket ansvar med att själv utbilda en ungponny, det visste vi. Men var det värt det? Alla talade så illa om unghästar. Kanske för att det inte tyckte jag skulle ha en?
Hade jag vetat då att han skulle bli som han är nu hade jag inte tvekat en enda sekund. Nu kan jag inte tänka mig hur det skulle vara om jag inte köpt honom. Vi hör ihop.
Just andras åsikter var väl vad som fick mig att tveka mest. "Klarar du verkligen av en fyraåring?" "En connemara som honom håller aldrig ponnymåttet" "Det kommer ta jätte lång tid innan du kan tävla igen"
Men något jag också lärt mig är att det finns många inom hästsporten som inte glädjas åt andra framgångar (långt ifrån alla).
Mitt mål med ridningen har aldrig varit att tävla höga klasser eller vinna allt jag ställer upp i. Mitt mål har alltid varit att utvecklas, och jag tävlar för att det är kul, och för att det är extra roligt att se resultat för vad man jobbat med. Jag har länge drömt om att själv utbilda en ponny. Tänk vilken känsla!
Vet ni hur stolt jag är över Amoure? Och kanske även mig själv, men jag gillar inte att låta skrytig.
Jag skulle aldrig säga att Amoure inte kunde något när han kom. Amoure kunde alla nödvändiga grunder och var även väldigt välriden, men i hoppningen hade det endast varit enstak småhinder och lite lätt löshoppning.
Det är i princip bara jag som hoppat Amoure (åtminstone senaste året då han börjat hoppas) och det är därmed jag som skött hopputbildningen (med hjälp av duktiga tränare förstås).
Hur var Amoure att hoppa i början? Jo, han var ganska tittig, stressad och nästan lite "bakåt", han förstod inte riktigt grejen. Men inställningen fanns där, det har den alltid gjort. Han ville ändå. "Matte säger att jag ska hoppa, då gör jag det!"
Hur är han då nu? Öronen framåt, ökad steglängd och massor med glädje. Han älskar att hoppa.
Alltså måste jag ha gjort något rätt i utbildningen. Eller?
Att bibehålla glädjen och viljan kan vara svårt, och detsamma gäller att plocka fram den.
Är det (i hästvärlden) tillåtet att säga att jag är stolt över det jag har åstakommit med min ponny? Eller anses det vara skrytigt och snobbigt?
Jag kan säga att jag är STOLT över att jag och Amoure vunnit våra starter i fälttävlan. Stolt, på riktigt!
VI har lyckats med detta. Amoure har lyckats med detta, men framförallt; JAG har lyckats med detta.
(Jag hoppas att detta var ett okej inlägg att läsa, jag har svårt att skriva ned känslor såhär på bloggen. Kommentera gärna!)
Jag är sååå stolt över dig min älskling <3
