Vi lämnade ju tillbaka Orcus, vår foderponnny precis innan sommaren och jag kan ju säga att den sommaren inte blev så rolig. 
Jag tror inte jag umgicks med en enda person hela sommaren. Det ända jag gjorde hela sommaren var att sitta hemma och inte göra någonting. Det var först i efterhand som jag insåg att jag var deprimerad. 
Det ända jag kände var hat och jag hade allt och alla, såg inget roligt i någonting. Just då var det inte så att jag tänkte "jag saknar verkligen hästar" Inte alls egentligen men det var verkligen något i mitt liv som saknades. Det hjälpte inte att både mamma och lillasyster hade medryttarhästar flera dagar i veckan så medan de åkte iväg, ropade "Vi ses sen, nu drar vi till stallet!" Så var det hemskt för mig. 
Och jag ville inte till stallet. Allt med orcus ville jag glömma för det gjorde för ont. Då vi lämnade honom var jag inte ens med, jag gömde mig i min säng och gick aldrig upp, grät aldrig. Då vi sedan hälsade på ett år senare kunde jag inte sluta gråta så höll in det ett tag. 

 

Jag ville ha en egen ponny men det var ett stort nej från min mamma, hon sa "aldrig" och Allt dog inom mig. Det var tur att gymnasiet var bakom nästa dörr för då hade jag verkligen annat i tankarna. Det var sjukt mycket nya människor och jag kände mig glad igen för första gången!
Dock åkte ju fortfarande mamma och linda till stallet och jag blev galen varje gång. Varje gång startade jag ett bråk om varför alla ska ha medryttare och att vi lika gärna kan ha en häst. Men det var nej. 

Sedan fick jag pojkvän och jag hade annat. Men tjatet fortsatte. Tillslut lyckades jag övertala min mamma att om jag blev medryttare och åkte själv, fixa allt själv så kanske, men bara kanske. Och mammas ide var nog att göra mig en lycklig medryttare och stanna där. Så jag började rida Oreo. Med tiden flyttade Natta in och frågade om jag ville hjälpa henne med Space. Så nu åkte jag tre dagar i veckan själv och fixade allt själv. 

Men våren kom och allt nytt var inte nytt längre och samma gamla känsla från förra sommaren kom tillbaka och nu värre. 

Nu slutade det med att jag inte gick till skolan, sket i allt och deppade ännu mer över att jag inte hade en häst. Det blev så pass att mamma skickade mig till en psykolog varje vecka som gav mig övningar osv. Värsta våren i mitt liv. Jag sa gång på gång att jag saknar hästar och jag behöver det men mamma bortförklarade hela depressionen på ppiller och brist på vitaminer. 

Då det var som värst verkade mamma förstå vad jag menade med allt och sa att vi kunde titta på foderhäst igen. 

Och vips var det som om hela världen vände. Jag letade varje dag, mailade och levde igen. Vi åkte runt och runt men hittade inget. Jag var bestämd att fick jag ingen ponny skulle jag ha en liten häst. 

Jag hittade annonsen på Yngve och mailade Jennike och fick tid. Det roliga var ju att mamma inte visste om det. Så jag berättade och mamma sa att vi bara skulle dit och titta men vi skulle ALDRIG ha en egen häst. 

Så kom vi dit och pang. Vi visste från första stunden att det var honom vi skulle ha. Mamma också. Han var perfekt. 

 

Efter det har jag aldrig känt mig egentligen nere. Visst jag kan bråka och saker händer osv men jag har aldrig riktigt varit så ledsen. För vad som än händer så tänker jag, men jag har stallet. Och jag väljer alltid stallet framför allt. Framför vänner, familj, skola, ALLT. Sen ser jag ju till att ta mitt ansvar för allt annat, men stallet kommer alltid först och kommer alltid att göra för hästar är bara inte en sport utan det är min livsstil, mitt hem och mitt hjärta, och kommer alltid vara!