Här sitter jag mitt i natten och tänker. 

 

Jag skrev ju mitt inlägg för några dagar sen om att jag kände mig lite lost med inspirationen i ridning och vardag. Det sjuka är att när jag fick sätta ord på det och faktiskt säga rakt ut att det kändes jobbigt; Då kändes det mycket bättre. Jag red ett markarbete för Eva Bengtsson senare samma dag och kände att det var riktigt kul, hoppade för Eva dagen efter (även det kul) och bara kände att det gick så mycket lättare. Det var inte alls så att allt var perfekt, men jag kände det där suget efter att strukturera lite och hitta ett bra system i ridningen igen. Jag har ju ridit hela tiden, men lite oplanerat och driftigt har det varit, så det känns superkul att känna det där träningssuget igen. 

 

Det är lite galet hur man kan gå och dra saker inom sig under längre perioder och bara känna att det är jobbigt, och stunden man sagt det högt så att någon hör så är man helt plötsligt redo att göra något åt det? Sjukt och sjukt bra i det här fallet. 

 

Helt plötsligt har jag en veckoplanering här som jag får se om jag lyckas skriva ner här på bloggen imorgon. Det känns riktigt bra! 

 

Oscar och jag på träningsläger i Orsa förra sommaren. Stört kul!