Jag har dragit Oscars story här förut tror jag, men det var länge sedan, så vi kör den igen! Och utförligt den här gången! 

 

I november 2005 så red jag en häst ganska mycket, på ridskolan där jag red och jobbade, som hette Charlie. Det var en jättetrevlig haflingervalack, men tyvärr helt och hållet utan hoppförmåga. Han kraschade på bommar som låg på marken... Haha. Min chef fick ett erbjudande av någon bekant att byta hästar. Charlie mot två nyimporterade oinridna ponnyer ifrån holland. Och i och med att chefen är som hon är bestämde hon sig för att byta till sig de här två utan att ha sett dom, så en dag senare så skedde bytet. Den ena ponnyn kastade sig ut ur transporten och den andra vågade knappt backa ut. De förra ägarna sa att hästarna helst stod i samma box då de inte ville vara utan varandra. Minst sagt fästa vid varandra alltså. Ponnysarna var en valack på snart fyra år och ett sto på snart 6 år som tydligen var syskon. När vi ställt dem i stallet (i varsin box) så stod de där lite hysteriska; Stoet försökte hoppa ut ur boxen och valacken stod helt paralyserad. Så här stod vi med två vettskrämda, ohanterade ponnyer. So far so good? Nja. 

Det här var iallafall Oscar och hans syster Jacky. 

 

Charlie på den översta bilden och två gamla bilder på Oscar under. 

 

De här människorna som importerad Jacky och Oscar hade alltså tagit dem ifrån Holland där de hade blivit illa behandlade. Vi vet inte exakt vad som hände där, men ärrvävnad efter rapp på Oscars rumpa och deras psyke talade ju för sig självt. Tydligen hade hästarna inte heller fått vara ute; Jag kommer så väl ihåg första gångerna när Oscar skulle gå i skogen och var så rädd för alla träd och buskar. Den första vintern så kunde han inte gå ut genom stalldörren för att det låg något vitt och farligt på marken. Som dessutom knastrade under fötterna? Bäst att springa fort! 

 

Men för att hoppa tillbaka iallafall så stod vi där med dom här små ponnysarna och undrade lite vad som skulle hända härnäst. Jag fick iallafall ansvaret att ta hand om Oscar, medan min kompis Cattis tog hand om Jacky. Så vi borstade och klappade bara på dom länge. Vi lärde dom att det var okej att kratsa hovarna efter ett tag och sedan kunde vi börja gå promenader med dom. Vi höll på så här länge, minst ett halvår. Det gick ju framåt, de var fortfarande väldigt rädda, men man kunde göra mer med dom, som att tränsa till exempel. 

 

Både Cattis och jag hade tidigare tränat en del NH. Lydnadsövningar och prat med hästen från dess eget perspektiv säger man fint. Så nu började vi även lite med Jacky och Oscar. Till en början så var hästarna mer lösa och rädda än med oss.. Nej, haha, så illa var det inte, men de var väldigt spända och väntade på att vi skulle höja händerna, skrika eller säga åt dem. Men även det här fick ta sig tid, och sakta men säkert så började dom bli lite tryggare. 

 

Promenader, NH-träning, borstning, tränsa, lägga på sadel, pyssel-terapi och allt sånt jobbade vi på. Ja, allt möjligt. Hämta i hagen var en av de jobbigaste, vi kunde hålla på i timmar utan att kunna fånga in någon av dom. Jag kommer heller aldrig att glömma en dag när jag skulle åka på semester dagen efter och var inne i hagen för att klappa hejdå till Oscar. För det första så lät han mig komma fram och klappa på honom utan att springa alls. Sen så följde han med mig till grinden, bort från sina hästkompisar och ställde sig sedan och gnäggade när jag hade gått. Bland det mest hjärtskärande han har gjort tror jag. Men väldigt gulligt! 

 

Jacky och Cattis! 

 

Jag minns inte hur det kom sig, och det var så att Cattis skulle åka iväg över sommaren eller så, men Jacky åkte iallafall iväg på träning hos Jaana Heinola och stannade där i ett par veckor för att träna NH. Så jag och Oscar var själv hemma iallafall. Och vi kämpade och vi tränade.

 

 

Jag tror det hann gå två år utav denna träning, sen var det dags att prova rida på honom. Det var blod, svett, tårar  och krälande på marken. Haha, usch. Jag har ramlat av Oscar många, åååh så många gånger. 

När jag väl var uppe på Oscar så var han så extremt känslig för allt. Allt. Jag sa något, jag rörde på fingret, jag satt en millimeter snett om jag så mycket som andades; Då skenade han iväg. Tills jag inte satt kvar längre, det fanns liksom inget stopp. Men det gick också bra, redan från början så var han arbetsvillig (men inte sammarbetsvillig). Han försökte förstå, men när det inte gick hans väg så spårade han ur. 

 

Bilder från första galoppen, ett av de första riktiga ridpassen och en från första gången jag hängde i hans sadel. 

 

Men vi har kämpat, gråtit, skrattat och allt sånt där som man gör. Och det har blivit bättre och det har blivit bra. Första gången vi galopperade på riktigt (med flit) så var han så lugn och fin, kunde knappt fatta vem jag satt på. Fin ponny. 

 

November 2010 så fick Oscar följa med mig till grana där vi står nu. Han har alltså stått där i 1 år och snart åtta månader. Sedan vi flyttade hit så har allting gått superfort egentligen. Han har hoppat bana på 1 meter, enkel hinder på 1.05, han har blivit ganska fin i dressyren, vi har galopperat barbacka (<3), till och med hoppat ett litet hinder barbacka. Även om vi inte alltid är ense så är det ändå alltid vi, för det här är min bästaste ponny! 

 

Det här är alltså historian som heter Oscar, faktiskt en av mina favorithistorier. Den är lite fin. Ponnyn är lite fin <3 

Blandat med bilder, lite suddigt, lite fint, lite efter i språnget, haha. Men hej, här är vi! 

 

/Martina