Som jag nämnde i mitt första inlägg här så har Oscar inte haft en sån bra början i livet. Detta har alltså gjort att han är väldigt misstänksam mot männsikor och otroligt känslig för saker som händer.

När Oscar kom 2006 så var han livrädd för oss. Första gången jag var inne i hans box så försökte han hoppa ut ur den. Det blev alltså mycket arbete från marken med honom. Vi började med att bara borsta, pyssla och gå på promenader ett tag för att sedan börja med lite NH-arbete. De NH övningar vi gjorde var väldigt grundläggande så som att backa när man bad om det, komma fram till en, flytta bakdel och framdel och liknande. Vi tog det otroligt lugnt, men när man lyfte handen för att be honom backa så slet han sig och sprang iväg.

Så här höll det på ett tag. Han sprang iväg när man kom i hagen, var rädd när man kratsade hovar och slängde sig bakåt när man skulle klappa honom i ansiktet. Det var inte så kul alla gånger, men jag var övertygad om att det skulle gå. Efter två år av det här arbetet så hade han blivit mycket bättre; Han tyckte det var mysigt att bli borstad, förstod NH-övningarna och jag hade till och med börjat tömköra honom lite grann.

När allt det här hade börjat bli bra så var det dags att försöka rida in honom. Det gick väl sådär, haha, det fanns ett problem. Jag hade ju lagt ner jättemycket tid och fått honom mer säker. Men då var det bara jag som jobbat med honom, så nu var han rädd för den som skulle hålla i istället, haha. Kunde varit värre, han var ändå snäll.

Efter ett långt tag av hängande så och sittande så var det dags att försöka rida också. Till en början gick det faktiskt bra, han var lugn och snäll, förstod det man ville att han skulle göra. Det gick faktiskt super!

Första gången jag skulle trava på honom så blev han jätterädd och stack iväg så jag flög av (Hej hjärnskakning!). Han var jättesöt då dock, kom fram till mig och puttade med mulen när jag låg på marken. Dum och envis som jag är så tyckte jag att jag behövde rida på en gång igen så att han inte skulle tycka att det var otäckt. Så upp och trava igen, sen gå hem och spy! Heja!

Oscar är en sån där häst som allt går väldigt mycket i perioder med. Här hade han en väldigt bra period där vi verkligen kom igång med ridningen. Sen var jag bortrest två veckor eller så och kom tillbaka. Där hade en dålig period börjat. Så fort man satte foten i stigbygeln och skulle hänga sig över honom så började han snurra väldigt fort på stället tills man flög iväg och sen sprang han runt på ridbanan i minst en kvart innan man fick ta honom. Ni anar inte hur många gånger jag har ramlat av den där ponnyn. På riktigt, ni anar inte, haha!

Så här höll det på fram och tillbaka, ibland var han supersnäll, ibland var han lite crazy och snurrade runt, stack iväg när man red och sånt. Men när han var lugn så var det verkligen ingen annan som var roligare att rida. 2009 så tog jag hem en foderponny, Elton, och ställde honom på grana där jag hade haft flera medryttarhästar tidigare. Medan jag höll på med Oscar så hade jag ett till hästliv vid sidan av det också. Men i och med Elton så blev det lite mindre Oscar tid så han blev stående ganska mycket. Jag var ute på Skånela kanske två, tre gånger i veckan och gjorde något med honom, men mer hann jag inte med, gick ju på gymnasiet då också. 2010 lämnade jag tillbaka Elton iallafall och blev då erbjuden att köpa Oscar för ett bra pris. Inte det smartaste draget då jag var över 18 och han var en c-ponny, men så blev det iallafall. Jag vet att det var mycket suckar kring det, haha, men han är ju min lilla grisponny så jag kunde inte riktigt låta bli.

Den tiden han har stått på Grana har han lärt sig otroligt mycket och börjat landa mer i allt man gör med honom. Jag hade nog aldrig trott att Oscar skulle hoppa hinder på 1.05, vara såpass fin i dressyren och lugn på uteritter. Det är till stor del tack vare alla tränare som hjälpt oss med ridningen, dom är så himla bra!

Fortfarande är han dock misstänksam mot nya ryttare även om det funkat bra med en del, och han är känslig när man rider fortfarande, han tycker inte om när man viftar med händerna, inte håller balansen eller något sånt. Men allt går framåt iallafall!

Det här är precis den sortens inlägg som Tove sa åt mig att inte skriva, haha. Långt med bilder mellan varje stycke. Tyvärr så kunde jag inte låta bli, jag ville gärna berätta bakgrunden om Oscar, så här är den :)

Ni som orkade läsa att är väldigt duktiga läsare ;D