Jag tycker att bilden visar vem hon var på något sätt, att hon kunde vara snygg och sjukt läcker att kolla på! Men enooormt svårriden. Hon hade talangen och skulle kunna komma jätte långt i dressyren, men framförallt i hoppningen om hon bara kunde ta förhållningar samt lyssna på mig.

Jag tycker också att bilden ser proffsig ut, det ser ut som vi tävlar dom högsta klasserna i hoppning. När vi egentligen inte kunde ta oss runt en 60cm bana utan att gå omkull. Herregud vad jag kämpat med den här ponnyn! Allt slit, alla tårar, alla gånger jag bara velat hoppa av och skrika. Ge upp, och bara åka hem. Men jag gav inte upp, ett år kämpade jag med den här ponnyn. Ett år. Mer orkade jag inte. Det var försent. Försent att ändra på henne, hon var 15 år. Blivit riden på ett och samma sätt i 15 år. Ett sätt som var fel enligt mig och alla mina tränare. Jag glömmer aldrig vad en av mina tränare sa till mig ''Den här ponnyn är ingenting för dig. Du vill kunna tävla och ha kul, den här ponnyn ska en vuxen ha som vill ha ett projekt att jobba med. Detta är ingen barnponny'' Att få höra att det inte fanns någonting att göra, gjorde ont. Men jag förstod att dom bara ville väl.

Jag vet inte om jag vill publicera det här eller inte, jag tvekar hela tiden. Det kanske är för personligt att lägga ut. Kanske också taskigt mot dom vi köpte henne av. Men jag måste få ut det här ifrån mig, måste få skriva ut det. Det kanske känns lättare då, när jag fått det sagt till några. En av anledningarna till att jag inte vill publicera det här är att jag kommer kanske få kommentarer som ''Du gav upp din ponny'' eller ''Hur kunde du göra så?'' Och det gör bara allt värre. INGEN vet vad jag fick stå ut med varenda dag. Hur mycket jag kämpat. Hur mycket tid jag lagt på den här ponnyn.

När jag skulle rida varenda dag så var det inte min ridning som var i fokus, utan det som var i fokus var Space. Det var jag som fick lära henne hur hon skulle göra, att det inte bara handla om att springa. Jag försökte omprogramera en ponny som var 15 år, men somsagt, det var försent.

Jag är iallafall inte ute efter den sorts ridning som jag hade med Space, i början när jag köpte henne så skulle jag rida för en tränare som ställt upp huuur mycket som helst för mig, Lollo<3 Då fick vi skritta i en hel timme, för hon stressade bara och ville framframfram och hela tiden tänkte Space ''springa!!!!!'' Det tog veckor(!) innan jag ens kunde galoppera i den samlade galoppen JAG ville, jag säger inte att Space inte KUNDE galoppera, för tro mig, det kunde hon! Men att jag kunde reglera galoppen och få henne att gå i den galoppen jag ville, samlad eller ökad. Det tog ett halvår(!) innan jag ens kunde gå över en bom, utan att hon stressade eller kom fram i trav eller galopp när det skulle va skritt. Det tog även ett halvår innan jag kunde hoppa första gången. Hon kan hoppa den ponnyn, på fart, men inte teknik. Det är det som är felet. Hon kan hoppa en bana på 1.10 och enstaka 1.20, det kan hon, men det är okontrollerat och farligt. Min mamma ville inte kolla på mina hopplektioner för det såg ut som vi skulle gå omkull vilken sekund som helst hela tiden. Jag förstår henne. Konstigt nog var jag själv aldrig rädd, första gången jag blev rädd var när vi gick omkull. Och det var bara en tidsfråga. Det handlade inte om OM vi skulle gå omkull, utan om NÄR.

Som en tränare sa till mig ''Visst, du kan tävla Space på massa hopptävlingar och vinna på hennes fart, men det håller inte i längden'' Jag kunde hoppa en bana på henne, och tog jag 10 förhållningar, kanske 1 gick igenom. Och så ska det inte behöva vara! Man ska inte behöva slita sin ponny man älskar mest i munnen för att få en reaktion.

Ni bloggläsare har inte fått sätt den här sidan av Space, då jag valt att inte berätta. Jag har låtsas att allt varit bra. Jag har inte velat berätta, för jag kände mig så misslyckad. När jag köpte ponny var det meningen att jag skulle tävla, kunna galoppera över ängar, sådär som du,du och du kan göra med din ponny, men det gick inte med Space.

Nu vet ni hur allt ligger till iallafall. Det här var anledningen till varför vi sålde henne. Det var det bästa för oss alla. Varför ska jag ha en ponny som jag inte trivs med i ridningen? Då blir allt bara fel. Det rätta var att hon fick en ny ägare, ett nytt hem. Som även var dom vi köpte henne av. Hon kom tillbaka till sin gamla ägare. Jag kommer alltid att älska ponnyn, missförstå mig inte på det sättet. Hon var underbar och väldigt omtänksam ponny. Men hon förstod inte, hon gjorde ingenting för att vara dum, hon var felriden. That's it!