Det är riktigt ruskväder ute idag. Grått, kyligt och regnigt. Tur är det väl att dagens hoppträning äger rum inne i ett varmt ridhus och inte ute på en plaskblöt ridbana.

 

Tyvärr känns ju nu fälttävlanssäsongen långt borta - ett minne blott när vintern börjar närma sig och marken förstörs av väder och vind.

Det känns vemodigt men det ger oss en chans att träna på allt det som var svårt under säsongen som gått.

Amoure har två tävlingar kvar innan det blir en liten vintervila för hans del - och än så länge tycker jag att han haft ett bra år som 6-åring.

 

Tänka sig - nästa år blir Amoure 7 år. Nästan vuxen, eller ja, han får åtminstone gå i princip alla klasser hit och dit. Lite fler kval ska sättas och sedan är vi där.

 

Själv blir jag 18 år. Det är väl den siffran som känns mest sorglig, sista året som ponnyryttare. Egentligen känns det nog som att min ponnytid aldrig kommer ta slut, men tyvärr gör den ju det.

Nu känner jag mig nästan gammal på ponny - som om jag inte hör dit när alla andra ryttare är så mycket yngre än jag. Jag har nu tävlat ponny i fem år och tiden har gått rasande fort. Hur allt ska bli sedan får vi se - men jag är lycklig varje sekund jag får tillbringa med min älskade busponny.